Bland quesadillas och kindpussar i Mexiko

Efter mängder av förberedelser, efter timmar sökandes efter lämpliga universitet och lämpliga kurser, efter velande och beslut, efter ansökningshandlingar och det där läskiga JA:et, efter pepp och nojighet, efter att ha lärt mig att trevlighetsprata kring min utbytestermin på rutin, efter packande och avsked, så är jag till slut här. Jag sitter vid vårt köksbord i huset i Guanajuato, Mexiko. Jag har precis tagit mig igenom en mördarläxa som bestod av 29 sidor artikel om Mexikos farmakologer på 1800-talet, på spanska, vilket tog mig (och google translate) löjligt många timmar. Ute är det mörkt och börjar äntligen bli lite svalt.

För drygt tre veckor sedan kom jag hit till Guanajuato, som ska vara mitt hem ett halvår framöver. På den tiden har jag bland annat flyttat in i mitt hus tillsammans med en svensk och en mexikansk utbytesstudent, skrivit in mig på mina kurser, ätit mängder av quesadillas, pratat spanska tills hjärnan strejkar så att jag inte längre förstår ett endaste ord, hängt med utbytesstudenter (av vilka många är från andra delar av Mexiko), hängt med klassisar, strosat runt i den fina, fina staden Guanajuato, kindpussats, gjort några sightseeingturer i närområdet, haft nästan två skolveckor, hittat en labbrock på marknaden och mycket mer.

Guanajuato är en jättefin stad, särskilt om man råkar ha en förkärlek för berg, som jag har. Staden är omgiven av berg på alla sidor, och på dessa sluttningar ligger det hus tätt, tätt bredvid varandra. Vägarna slingrar sig fram, vilket har gjort att min stolthet över att ha bra orienteringsförmåga har fått sig en knäpp på näsan, men nu går jag i alla fall inte längre vilse i staden.

I Umeå läser jag till civilingenjör i bioteknik, här läser jag något liknande. Att allt är på spanska gör det hela ganska svårt än så länge, men jag hoppas att min språkutveckling ska gå i en rasande fart nu när jag väl är här. Jag bommade min första läxa eftersom jag inte uppfattade att vi hade någon, så provet på repetition av organisk kemi kom lite som en spännande överraskning. Aj aj. Nu har jag lärt mig att fråga mina enormt tålmodiga och snälla klasskompisar om viktiga detaljer efter lektionens slut. Till exempel vad läxan handlar om, vad vi ska ta med oss till nästa labbtillfälle eller var man kan köpa glasskivor till mikroskopen. De nöjer sig inte med att bara berätta, utan har även erbjudit sig att följa med och visa var sakerna kan finnas. Fina fina! Guld värt!

Något annat som är guld värt är mitt hem och dem jag bor med. Jag har en perfekt kombination av kombosar: en från Sverige som fattar vad jag säger även när den del av min hjärna som kan spanska har lagt av, och en från Mexiko som fattar Mexiko och fattar spanska, och som kan upprätthålla lite mexikanskt i hushållet. Vi bor i ett fint hus på ett berg, vilket ger oss starka ben och en fantastisk utsikt.

Det ska bli spännande att se var det här bär av. Hur bra på spanska kommer jag att bli? Kommer jag att fatta något av mina kurser? Kommer jag klara någon kurs? Kommer jag få en vän för resten av livet? Kommer jag kindpussa folk när jag kommer hem till Sverige igen? Tja, den som lever får se! Välkommen att följa mig på min resa!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s