När tiden börjar ta slut

Min tid i Guanajuato börjar närma sig sitt slut, och jag får ont i magen och mår lite illa av att tänka på att jag snart behöver kliva på bussen som ska ta mig härifrån. Mina utbytesstudentvänner ger sig av en efter en, och i natt tog jag ta avsked av den sista ur mitt närmsta utbytesstudentgäng, Anna, som jag har delat hus med. Hon som har stått ut med mig alla de dagar jag har kommit hem och varit less, trött eller förvirrad, som har hjälpt mig att skratta åt alla tokiga och stundtals jobbiga missförstånd som har blivit mellan mig och mexikanarna, och som jag har haft så mycket roligt med. Aj aj, ett riktigt tungt avsked.

Jag och Anna och tamalesJag och Anna min andra dag i Mexiko. Så längesen, men ändå har det gått alldeles för snabbt till avskedet.

Jag har nu en vecka kvar här i Guanajuato, innan min syster kommer hit för att sedan resa med mig i södra Mexiko. Under den veckan har jag min sista tenta, vilken har fått alldeles för lite uppmärksamhet i dessa hejdå-tider. Det är nog tur att mina närmsta vänner av de som är kvar ska skriva samma tenta som jag, så de stunder jag inte har vett nog att hänge mig åt plugg för att jag hellre vill ta tillvara på tiden för att umgås, så är de jag vill umgås med redan upptagna med tentaplugg. Tack och lov så har jag i alla fall några lediga dagar efter tentan när jag planerar att umgås så mycket så möjligt med mina vänner samtidigt som jag fixar allt som måste fixas innan avresa. Och sen är det dags att ta avsked av mina mexikovänner också. Aj aj, riktigt tunga avsked igen!

Jag fattar inte hur jag ska förmå mig att kliva på bussen som ska ta mig från Guanajuato. När hela hjärtat skriker att jag borde stanna, att det finns för mycket här som är för bra för att lämna. Kan man gå sönder på riktigt av sånt här? Min plan är i alla fall att om jag inte klarar det så kan min syster slå något hårt i huvudet på mig och kidnappa mig så att jag kommer hem någon gång. Så oroa er inte mamma och pappa, det är lugnt.

Sista familjemiddagenSista traditionsenliga söndagsmiddagen med hela “familjen”.

Hejdå LauraNästa hejdåfika, på det café där flera av oss träffades för första gången.

Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för sånt här. Varför åker jag till en annan plats och jobbar på att bygga upp ett liv som jag vet att jag ändå ska lämna alldeles för snart? Men samtidigt så har den här terminen gett mig så himla mycket, både glädje i stunden och saker som jag kommer ta med mig, så jag hade aldrig, aldrig velat byta bort den.  Så det är värt. Och den här veckan ska jag göra mitt bästa för att inte tänka på jobbiga saker som avsked och att åka härifrån, utan försöka njuta så mycket som möjligt av varje stund istället. Vi får se hur det går. Hej hopp, nu blir det tentaplugg!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s