Bonjour Jullov!

Nu har jag haft min sista tenta.

Snart blir det dags att vända om tillbaka till Sverige. Strax ska jag ställa om språket i word och mobilen till svenska, sätt in mitt gamla simkort (var har jag lagt det..!?) och sluta använda adapter. Saker kommer kännas lite mer som vanligt. Lite mindre spännande men ibland också lite skönare.

Innan packning, flygresa och Arlanda kommer min syster hit. Vi ska göra jul och nyår och jag ska försöka visa staden jag lärt känna under hösten. Men det slår mig nu att det nästan är som två städer. Dagarna i parken med picnic och gatufestivaler känns långt borta. Nu är det ljusshower och fyrverkerier, i parken kan man åka skridskor.

Jag sitter liksom och försöker summera min tid, för jag tänker att det här blir sista inlägget från mig. Men det är svårt!

Det har varit en blandning av toppar då livet varit fantastiskt och man känt att förmågan att prata franska är som en extra superpower jag hittat – som jag inte visste att jag hade – och dalar (mjuka och inte jättdjupa), när lungorna suckat tungt och frustrationen undrat hur man ska göra sig förstådd. Men jag är faktiskt stolt över mig själv att jag gjorde det. Att jag vågade åka, testa och plugga på ett språk jag visste att jag tyckte om men som det var tre år sen sist jag pratade. Bonjour je m’apelle Anna, j’ai dix-neuf ans, var ju liksom inte aktuellt längre. Men det gick! Jag kommer komma hem med en québec-franska otroligt mkt tyngre än den jag kom hit med. (som inte kostar extrakilon på flyget).

För den som är som jag var förra året – velig och fundersam på om jag skulle åka – säger jag bara: gör’t! Vilken otrolig chans och lyx man har. Att ha fått vara här på utbyte och läst kursen andra betalar för. Klart man ska ta vara på den chansen!

Yolo.

(fin och passande avslutning, non?)

/Anna

Årsdag

Eftersom det är fredag och jag inte har ngra lektioner har jag stannat hemma och pluggat idag (sluttentor x 3 nästa vecka). Jag var aldrig på campus och såg inte hur det var där, men på min facebook feed såg jag flera som uppmärksammade årsdagen av en skolmassaker som skedde 1989. 14 studenter dödades. Alla var kvinnor, det var dem gärningsmannen siktade mot.

Galet och förstås något som aldrig kommer gå att förstå.

Det börjar bli kallt nu.

-17 var det ngns facebookstatus som sa.

På trottoaren burrade ett gäng duvor ihop sig ovanför en ventilationstrumma, ungefär som Marilyn Monroe men ändå inte.

Sista tiden har jag försökt ta var på tiden, för nu känns det som den börjar rinna iväg. I stan har det varit en dokumentär-film-festival men också på campus har cineastföreningen november som dokumentär-månad. Perfekt för mig som gillar dokumentärfilm! Dessutom har jag gått på två kvällsföreläsningar (universitetet har ett späckat schema med kvällsförläsningar), den ena gratis den andra inte, och testade min franska. Det var rätt svårt att hänga med.

Det här med att plugga på ett annat språk än svenska eller engelska är lustigt tycker jag. Ibland kan det funka jättebra, ibland är det knepigt. Kanske beror det på blodsockernivån. Jag läser fyra kurser här, en är praktiskt (måleri) och det känns som ett smart drag, de andra tre är i konsthistoria och det är ett ämne som blir väldigt visuellt (det känns tacksamt!). Lektionerna är mest att vi kollar på bilder och diskuterar dem. Jag är ganska glad att jag trots det läser kurser på grundnivå, det flesta jag läser tillsammans med läser sitt första år på kandidaten.

Strukturen är enkel med instruktioner om exakt vad man ska läsa och till vilken vecka, vad som är obligatorisk lektyr och vad som är frivillig, och vad för arbete man förväntas göra hemma.

I helgen var jag och mina colocs (som jag delar lägenhet med) och såg på den stora julparaden. Det var vi och ungefär alla barn i Montréal. Barnen reaktioner var nästan roligare att se än paraden i sig. En pojke gick som hypnotiserad ut i gatan och fram till den levande snögubben. Han fick en kram och sen följde andra barn efter.

Andra tecken på att det lackar åt jul är att grönsaksstånden som blev pumpastånden nu blivit till julgransförsäljningsstånden. På caféer spelar de célin dions julskiva…

Det går alldeles för fort!

Sölig söndag

Som en motvikt till många andra inlägg här på bloggen skriver jag följande

Jag tror det var med min syster Maja jag pratade om mina tvivel innan jag kom hit. Skulle jag våga åka? Etc. Jag kommer ihåg att jag sa något i stil med att jag såg fram emot Montréal och att jag längtade efter att ha tråkigt här. Vad jag menade var att jag såg fram emot att åka någonstans där jag till slut skulle känna vardagslunk. Upptäcka och utforska såklart, men också känna sig… som en del av vardagen.

När jag skriver det här surrar torktumlaren med ett dovt ljud. Det är söndag och lite grått. Jag borde kanske plugga men kände mig mer sugen på att lyssna på Värvet (Jill Johnson var inte lika intressant som jag tänkte att hon kunde vara). Jag har börjat fundera på att skriva en lista på vad jag borde handla men har inte gjort den än. Allt är sådär söndagsslött och dagens största äventyr blir att gå på bio i kväll, vi är några som ska se ”About Time”.

Och det känns som vardag!

 

Uppdatering sen sist

Jag firade tentaveckan med en tentapub deluxe – åkte till New York och Boston. Vi hade höstlov, vilket var en överraskning för mig, men helt klart välkommet! New York är New York och det kändes knäppt att kunna ta bilen dit, vakna upp och inte heller vara jet laggad. Istället var jag och Aurore redo att göra stan redan från början.

När vi kom tillbaka till Montréal var det Halloween. Det var verkligen Halloween med stort H. På starbucks kan man få latte med pumpasmak (inget jag kan rekommenderar), varenda skyltfönster med självaktning har varit pyntat och i torsdags var folk utklädda inte bara på kvällen men också under dagen.

Inatt ställde vi om klockan precis som Sverige gjorde förra veckan och idag var det borgmästarval. Det är verkligen inte något som har gjort sig stort väsen om. Jag har nog sett fler pumpor än valaffischer. På campus fanns det posters uppsatta med texter “jag ska rösta i valet”. Här kanske det handlar mer om att få folk att rösta än vad som röstar på…

ngra tips och en uppmaning

När jag anlände hit till Montréal var min väska rätt så märkt av sin flygtur över Atlanten. Två hjul var kapade, och det hackade rejält när jag rullade mina 23 kg i ankomsthallen på flygplatsen. Från flygbolaget fick jag ett kvitto och en adress där jag kund få väskan fixad, men jag var tvungen att lämna in den inom två månader.

I veckan insåg jag att snart har två månader gått! Tid är antagligen något som aldrig kommer sluta att förvåna en. Jag kan på riktigt in fatta att tiden har gått så fort! Till veckan kommer jag ha mitt-termins-tentor i tre av mina fyra kurser. Halva terminen har alltså snart gått… Jag ska skriva dem på franska. Det ska bli spännande att se hur det går. Jag pratade med en av lärarna som berättade att om det skulle gå åt skogen så kan man göra omtenta på engelska. Vilken lättnad!

Jag tänkte försöka lista några tips, för dig som är sugen att åka hit, sett från mitt perspektiv nu efter en tid här.

• Det första är inget tips, mer en uppmaning. Om du får chansen – åk! Jag var otroligt velig innan jag kom iväg. Väntan på att få antagningsbeskedet (inte från Umeå universitet utan från Université de Montréal) var lång och otålig. Kombinerad med annan skolstress reagerade jag nästan med en blandning av uppgivenhet och irritation. Jag kunde inte förstå vad som tog så lång tid. Hade min ansökan kommit bort? Jag fick mitt svar i juli, så… ”den som väntar på något gott” – det stämmer!
• Det kan vara bra att få med sig ett intyg från Försäkringskassan som bekräftar att kammarkollegiets försäkring täcker. Jag hade turen att få hjälp av Aurore (som också bloggar här). Hon är franskspråkig och kunde övertyga mannen på universitetet att vi inte behövde gå till försäkringskassans motsvarighet i Québec och köa i timmar för att få ett intyg. Jag hade nog inte lyckats med det utan hennes hjälp. Det jag har hört från mina svenska kombos är att svenska försäkringskassan inte har något standardintyg, utan man får be dem skriva ett manuellt så att säga. Ett intyg som bekräftar att det finns ett försäkringsavtal mellan Québec (inte Kanada) och Sverige.
• En annan sak de har berättat är hur det faktum att Kanada, eller iaf våra universitet, har relativt betygsystem påverkar dem i klassrummen. I mina kurser finns inga grupparbeten, men det gör det i deras. När grupperna ska bildas väljer kanadensarna oftast bort utbytesstudenterna eftersom man inte tror att vi satsar på toppbetyg, att vi inte fokuserar till 100 % på studierna under vår utbytestermin. Det lät lite trist tycker jag med det konkurrenstänket, även om det inte är något jag märkt av.
• Gå till la Récréation och spela sällskapsspel varje onsdagskväll. Där träffar man folk! Det ligger korsningen Rue Saint Denis / Rue Ontario Est.
• Kijiji kan vara ett sätt att hitta boende. Universitetets residens kan vara praktiskt, det ligger väldigt nära (på campus), men rummen är små med fast inredning (påminner lite om en hytt på en finlandsfärja), köket ligger i en annan byggnad, och det känns mer slitet än studentboende i Umeå. Fast allt är väl relativt. Själv bor jag i en lägenhet i det område som kallas le Plateau. Jag trivs jättebra, det är mysigt område mellan city och universitetet.
• Handla på Jean Talon marknaden. Det är en fantastik fin grönsaksmarknad i little italy. Jag är lite rädd för hur bortskämd jag blivit, komma hem till coop kommer bli svårt…
• Amigoexpress är som skjutsgruppen – kan vara användbart om man vill resa utanför Montréal. Bil är ofta billigare och snabbare är buss och tåg här.

Fortsättning följer…

Vi åkte på roadtrip förra helgen

Besökte huvudstaden, Ottowa

Tog in på motel.

Kom fram till Toronto men hade ingen vidare tur med vädret

Vi såg vatten falla vid Niagara

Tog en paus ngn stans längs vägen.

Äntligen här!

Efter många timmars läsande, skrivande, ansökande, intervjuande, packande och till slut 26-timmarsresan Umeå – Arlanda – Reykjavik – Seattle – Bellingham så är jag nu äntligen här. Jag och mina dryga 60kg bagage. Och inte förrän nu förstår jag riktigt vad jag har startat.  Alla här är verkligen otroligt trevliga och tillmötesgående. Kommer bo i en universitetslägenhet tillsammans med tre andra tjejer närmsta året. De är också fantastiskt trevliga, två amerikaner och en tjej från Sydkorea. Ser verkligen fram emot att lära känna dem.  Just nu fokuserar jag på att åtgärda jetlaggen, 9h är en ganska saftig tidsskillnad att korrigera. Sedan börjar skolan på onsdag så det är några dagar ledigt till att utforska staden Bellingham och universitetsområdet. Staden ligger vid kusten, nästan på gränsen till Kanada, med absurda utsikter mot bergskedjorna som omringar området. Även staden är rätt kuperad, så det är väldigt trevligt att bara gå runt här. Hörs snart igen när skolan och alla aktiviteter dragit igång!

     

 

Vardagen tar sin form

Jag är glad att jag fick chansen att åka på utbytestermin på hösten. Under mottagningsveckan träffade jag andra studenter som ska stanna en termin, ett år, eller läsa hela sitt program här. Om jag hade kommit till vårterminen hade jag nog bara träffat andra som också bara skulle stanna en termin.

Igår sågs vi ett par stycken för att planera en utflykt till nästa helg. Det är mycket man vill hinna se (Québec, Ottowa, Toronto, Chicago (uttalet på franska är för övrigt bland det roligast jag hört..!), NY, Boston.. Många möjligheter finns det..), och gärna innan tentaperioden drar igång på allvar och kanske ännu viktigare – innan kölden kommer. 

Som student från Umeå har jag inte riktigt tagit förmaningarna på så stort allvar när folk berättar om hur kallt det kan bli, hur mycket det kan snöa osv. Jag har tänkt att det kommer bli en piece of cake, åtminstone finns ljuset kvar här (vi är på samma breddgrad som London), men någonting säger mig att det där kommer jag säker få äta upp.

Hur som helst, mötet på Starbucks igår var ett praktexempel på ett ganska ineffektivt planeringsmöte. Vi bestämde inget, men det lutar åt Toronto, inklusive Niagarafallen, antagligen nästa helg, kanske hyrbil. Vi får se…!

Annars har jag ägnat sista tiden åt att bland mycket annat plugga många franska glosor – min garderobsdörr är full av gloslistor. I går hann jag också med ett besök på Canadian Centre of Architecture som har en bokaffär jag gärna skulle flytta in i. 

La première semaine

Så har den först veckan passerat, augusti har snart blivit september, och jag har förstått att jag är i Québec mycket mer än jag är i Kanada. Det är den blå/vita flaggan – den ser ut som den finländska men med en vit lilja i varje ruta – man ser överallt och inte den röd/vita.

Franska är det första språket man talar, och om jag pratar med någon som märker att jag inte har det som första språk händer det ofta att jag får svar på engelska, om jag envist fortsätter på franska brukar det återgå till det.

Jag har hamnat på Kanadas största skola sett till antal elever (bara Toronto har fler), tillsammans med HEC (Haut Économie Commercial) och Polytechnique är det Nordamerikas näst största campus (bara Boston är större) och efter Sarbonne i Paris är det världen näst största franskspråkiga universitet.  Vi är 44216 elever. Det tog två timmar att köa för att få sitt studentkort och den kön var konstant under tre dagar.

Det finns åtta bibliotek på campus och igår var jag på rundvisning på la Bibliothèque science humaines. Det är ett bibliotek på sju våningar med över en miljon dokument – utöver dem digitala. Galet!

Det visade sig när jag kom hit att alla de fem kurserna jag önskat att få läsa ges först på vårterminen, och eftersom jag är här en termin blev det till att ändra. Min syo, ma conseillière pédagogique, hjälpte mig. Om jag inte bestämmer mig för något annat (man kan ändra sig fram till 18 sept) så kommer jag inleda veckan med att på måndagar läsa Peinture moderne aux États-Unis (jag hopps på mycket Edward Hopper) och Art modernes et postmodernes, på tisdagar läsa Art, culture et identité au Québec och La cathédrale gothique (tänk vilket vokabulär jag kommer lära mig, strävbågar etc…) och på onsdagar avsluta veckan med lite Renaissance: une définition. Torsdagar och fredagar kommer säkert gå åt till att bara vara ikapp nästa vecka men ändå, det känns shyst att ha ett sånt flexibelt veckoslut. Det ger möjlighet att resa utanför Montréal en del…

Den här första veckan har det lite överallt på skolan varit stora plakat med texten c’est la reentrée!, typ det är skolstart! Fönster har putsats, gräsmattor trimmats, nollor nollats och vi nykomlingar har gått på informationsträffar av olika slag.

Av oss internationella studenter (en del internationella och en del på utbytes-, totalt 4036) kommer hälften från Frankrike. De har, precis som jag, kommit hit för att träffa folk från ett annat land än sitt eget, så plötsligt är man lite speciell fast man, precis som dem, i första hand är här för att upptäcka Kanada (eller Québec).

Även fransoserna har det kämpigt med språket. Le québecois har många uttryck som skiljer sig från fransk franska. En del är gamla ord som lever kvar (man säger till exempel ”droskan” om bilen) en del är anglicismer (”varsågod” är som ”you’re welcome” – bienvenu eller ”att handla” som man i Frankrike säger som faire de courses är här faire de shopping – göra shopping).

Montreal känns som en levande stad! Förra helgen var parallellgatan avstängd och det var gatufest, den här helgen är det tvärgatans tur och överallt är det människor, stånd och en del gatumusiker. I centre ville är det en filmfestival med filmer från hela världen. När jag hemma i Sverige som bäst höll på med förberedelserna för den här resan såg jag att jag skulle missa den nya filmen om Monica Zetterlund – och jag tänkte att det var lite synd. Men i veckan gick jag och Aurore och såg den internationella premiären här! Regissören var på plats och höll ett kort, och på grund av resan och tidsskillnaden trött anförande, men filmen var riktigt bra. På måndag får man se om den vann.

Nåväl,

Axplock från veckans gloslista:

Skyskrapa Gratte-ciel, le

Tidsskillnad Décalage horaire, le

Täckning (mobil) Réseaux

Bottenvåning Au/ rez-de-chaussée

Stammis Client fidèl

Vanligt Au/ courant

À +!

En resas början

Den här resan började alldeles i slutet av en annan resa. Det var förra hösten och jag var på väg hem från min klassresa. I en månads tid hade treorna på arkitekthögskolan varit i Mumbai. Nu satt jag på flygplatsen i Istanbul, där jag och mina resekompanjoner mellanlandat, och jag var fasligt trött. Det skulle bli alldeles fantastiskt härligt att äntlig få komma hem.

Ändå tog jag upp datorn och läste instruktionerna från International Office, tänkte att jag kan väl slänga ihop ett brev – jag hade bara idag på mig – något som skulle motivera varför jag skulle få åka på utbyte. Trots tröttheten efter en lång flight och en ännu längre mellanlandning (visserligen till en fantastisk stad! Men ändå energitömmande) var det värt ett försök.

Sen dess kan jag helt ärligt säga att tiden mest bestått av en nervös, stressad, otålig, uppgiven väntan. En glädjekick var det att få veta att jag blivit nominerad av Umeå att få åka, men det var inte förrän i mitten av juli jag verkligen fick det bekräftat av mitt värduniversitet

Min tanke var att ett utbyte till Kanada skulle ge mig ett tillfälle att bli mer bekväm med engelskan, något jag aldrig riktigt varit. Det blev inte så, på flygplatsen i Istanbul ändrade jag ordningen bland mina tre val och nu är jag här i Montréal. Eller månreal. Det blev Histoire de l’art, på franska – och det känns som det är nu det roliga börjar!